”Bli gammal med hiv… det ingick inte i min plan!”

Jag heter Ophelia och är 50 år. Jag är tvåbarnsmamma och är född i Zambia. Jag kom till Sverige i början av 90-talet.

Jag vet inte ens hur livet utan hiv är! Jag fick min hiv när jag var 17 år – fick hiv! – men diagnosen när jag var 24. Det är svårt att förstå hur stark kroppen kan vara… Men man kan bestämma en del, det kan man göra. Så jag bestämde mig: okej, jag kommer att dö, men jag ska göra det på ett snyggt sätt. Jag tänkte ut musik att spelas på min begravning, jag köpte en klänning som jag skulle ha på mig då, och fina skor.

Sen när jag fick min son, som är 20 idag, och han inte hade hiv, då började jag tänka att jag måste vara med! Aktivt, och se till att jag inte dör. Jag tänkte, nu har jag två barn och jag vill inte lämna dem till någon annan, för jag har sett förut vad som händer när barnen lämnas. Så jag började istället tänka: nu kör vi!


Spela filmen

Den första offentliga föreläsning som jag gjorde var 1996, när de effektiva medicinerna började komma, var i Sveriges Riksdag. Och att jag pratade där, var för att jag tänkte att eftersom jag är invandrarkvinna är det ingen i det här rummet som känner mig! Ingen granne är här. Så jag kan verkligen vara öppen här, och sen kan jag gå hem. Men den respons jag fick efteråt var så bra att jag tänkte att kanske om man pratar offentligt får man bättre hjälp? Och att kanske kan det bidra till att minska stigmat, både för mig och för folk omkring mig. De som är viktiga – resten kan jag inte göra så mycket åt.

Att leva med hiv för mig, idag i Sverige, det är ett ganska normalt liv. Men det är ändå fortfarande laddat när det gäller hur det smittar, och om jag fortfarande är lika smittsam som jag var på 90-talet utan mediciner… Folk vet inte. Men som jag har förstått det, från dem som kan hiv, är man inte så smittsam om man äter bromsmediciner hela tiden. Om man kollar att de funkar, då är man inte så smittsam. Jag har ju fått ett friskt barn på grund av bromsmedicinerna, alltså frisk från hiv.

"Jag är en helt sund människa. Bara med den skillnaden att jag lever med hiv också."

Om jag ska jämföra med hur jag tänkte om mig själv på 90-talet, då var det mest att planera hur jag ska dö, hur det ska gå till. Fin begravning var jätteviktigt. Idag är jag mest rädd att jag inte tänkte jag skulle leva så länge. Jag tänkte aldrig att mitt liv kommer att vara precis som alla andras. Så jag kanske blir gammal – det är jätteskrämmande! Och allt det här är nytt för mig, det är nästan som ett äventyr. Bli gammal med hiv… det ingick inte i min plan!

Jag vill ta ansvar, som alla andra. Vi kommer att finnas i det här samhället hur länge som helst. Medicinerna fungerar och jag tycker det är ganska viktigt att visa, för dem som inte vet, att det är helt okej att leva med hiv idag. I Sverige i alla fall, 2015. Och folk behöver inte vara rädda att jag ska smitta någon. Jag är fortfarande en människa, jag väljer vem jag vill ha sex med – jag går inte runt och har sex med vem som helst. Jag är en helt sund människa. Bara med den skillnaden att jag lever med hiv också.

Joakims berättelse

Joakim fick hiv när han var 24 år. Han trodde att han skulle bryta ihop, men så blev det inte. Familj och vänner stöttade honom. Joakim valde att vara öppen med sin hiv, och i relationer har det inte varit några större problem. Idag tänker han knappt alls på sin hiv.

Åsas berättelse

Åsa fick hiv under värsta aidspaniken 1986. Att som ung förlora framtidshoppet var svårt. Hon trodde hon hade tio år kvar att leva och sörjde att hon aldrig skulle få barn. Men med effektiva mediciner blev mycket mer möjligt än hon hade trott. Hon lever ett gott liv idag, är förälder och hiv tar inte så stor plats i hennes vardag.