”Idag tänker jag knappt alls på min hiv.”

Jag heter Joakim, är 34 år och bor i Skåne. Jag har haft hiv i tio år. Idag jobbar jag på Malmö Opera som kostymtekniker, och så är jag ute på skolor och pratar om hiv.

För tio år sedan, när jag fick diagnosen, så väntade jag ett par månader på att jag skulle bryta ihop. Jag var ledsen och chockad över beskedet, och jag kände mig smutsig. Jag visste inte hur jag skulle hantera det, så därför räknade jag kallt med att jag skulle bryta ihop. Och det hände inte. Så efter ett år kände jag att okej, jag kommer inte bryta ihop för det här, så då får jag väl helt enkelt vänja mig vid att leva med det.

 

 

Min läkare tyckte inte att jag skulle berätta för någon om min hiv, till att börja med. Han tyckte jag skulle åka hem och låta det sjunka in först, och sedan skulle jag vara väldigt noga med vem jag berättade det för. Men jag kände att jag var tvungen att berätta det för någon för att inte vara ensam med det. Jag har ett par bekanta som har haft det väldigt tufft sedan de berättade om sin hiv för sina familjer, där familjerna mer eller mindre har stött bort dem. Jag har även ett par vänner som har förlorat jobbet på grund av sin hiv.

Så jag var väldigt orolig för hur mina föräldrar och mina vänner skulle hantera det, men alla tog det väldigt bra och stöttade mig jättemycket.


Spela filmen

När jag är ute och föreläser på skolor så är reaktionerna ganska varierande, och kunskapsnivån tyvärr ganska låg hos många elever. En del av dem blir ganska chockade. Det har hänt vid tre tillfällen att elever har svimmat under mina föreläsningar, för att de har börjat fundera på vad själva gjort under helgen… Det är ganska talande.

 

Jag valde att vara öppen med min hiv redan efter ett år, ungefär. Jag tror det underlättade detjingsituationer också, för då kunde den person jag träffade ställa frågor utan att det blev krystat. Så det har egentligen inte varit några större problem, jag har haft flera relationer efter att jag fick diagnosen och det har funkat väldigt bra.

"Så jag har ett enkelt och bra liv med hiv – jag lever som en helt vanlig människa."

Idag tänker jag knappt alls på min hiv. Jag tar mina mediciner på rutin varje kväll, och det är det väl nästan det enda som skulle kunna påminna om det. Men det är knappt jag tänker på varför jag tar medicinerna idag.

I Sverige är vi väldigt priviligierade när det kommer till hivfrågan. Vi har fantastiskt bra läkarvård och medicinerna är gratis för oss. Så vi har det väldigt bra. Nu går jag på kontroller ungefär var sjätte månad, då lämnar jag blodprov och träffar läkare. Jag har en jättefin relation till min läkare, vi har kommit varandra ganska nära under de här åren. Så jag har inga problem alls, känner ingen oro över huvud taget för min hiv, egentligen.

Jag har haft det väldigt lätt, får man säga. Jag har en sambo som är väldigt förstående, och som inte har hiv, men som inte heller har några som helst bekymmer med att jag har det. Så jag har ett enkelt och bra liv med hiv – jag lever som en helt vanlig människa (skratt).

OPHELIAS BERÄTTELSE

Ophelia kommer från Zambia och fick hiv där. När hon som 24-åring fick diagnosen i Sverige trodde hon att hon snart skulle dö och började planera för en stilfull begravning. Idag är hon 50 år, har fött två barn utan hiv, mår bra och planerar istället för en bra ålderdom.

Åsas berättelse

Åsa fick hiv under värsta aidspaniken 1986. Att som ung förlora framtidshoppet var svårt. Hon trodde hon hade tio år kvar att leva och sörjde att hon aldrig skulle få barn. Men med effektiva mediciner blev mycket mer möjligt än hon hade trott. Hon lever ett gott liv idag, är förälder och hiv tar inte så stor plats i hennes vardag.