”Väldigt mycket var faktiskt väldigt möjligt"

Jag har haft hiv i snart 30 år, så det är lång tid. Jag heter Åsa, är 51 år och är från Stockholm.

Jag fick hiv 1985. Så det var när det var som mest hysteri, kan man säga, kring det här. Och jag tänkte ju som alla andra 20-åringar, att jag är odödlig och att det här verkligen inte har med mig att göra.

Men jag träffade en kille från Sydeuropa och blev blixtförälskad. Det visade sig så småningom att han bar på hivviruset, och det blev ju som en chock, naturligtvis. Som en dödsdom. Det var lite surrealistiskt. På ett sätt tänkte jag, att jag har ju tio år kvar att leva. Å andra sidan gick det inte riktigt att förhålla sig till det, om man är ung och frisk och på något vis har hela livet framför sig.


Spela filmen

Om jag tänker på hur det var för mig att få hiv då, och hur det är idag, så är det ju en jätteskillnad. Från att vara ung och verkligen drabbad – jag tror att jag var en av 11 kvinnor i min åldersgrupp i Sverige som hade hiv – och att inte ha några förhoppningar om ett långt liv, inga förhoppningar om barn, inga förhoppningar om en ny partner (min pojkvän dog). Till att se att jo, väldigt mycket var faktiskt väldigt möjligt.

Så jag tror kanske att jag har blivit ganska bra på att vara tillfreds med livet och se bra saker även om de inte är gigantiska.

Det här med barn, det var en av de stora sorgerna när jag fick min hivdiagnos. Jag tänkte att jag aldrig kommer att bli förälder. Men sedan träffade jag mannen jag lever med nu och då var det på ett annat sätt. Jag hade förstått att smittsamheten var jättelåg om man gör det på rätt sätt, med kejsarsnitt och medicinering, och man vet att man inte kan amma. Den risken är värd att ta, så tänkte jag faktiskt. Och jag blev med barn och jag är enormt tacksam att det blev så.

Sen var det en massa oro, förstås, när barnet kommer och innan man vet alldeles, alldeles säkert – det tar ett halvår, ungefär, innan man får okej-stämpel.

"Om jag tänker på hur det var för mig att få hiv då, och hur det är idag, så är det ju en jätteskillnad."

Mitt barn känner till min hivdiagnos, sedan han var i 12-årsåldern ungefär. Jag har alltid tänkt att förr eller senare ska jag berätta, men sedan är det alltid lätt att dra på det… För det är ingen rolig grej att veta om sin förälder att den har en diagnos som är så laddad, som det har varit. Som kan vara så skrämmande.

Nej, hiv tar inte så mycket plats i mitt liv idag. Jag äter mina mediciner varje dag, och så går jag till doktorn, kanske en gång om året. Jag har ett bra liv – jag har familj, jag har vänner och ett jobb jag gillar. Jag har mycket ork.

Jag hade en läkare en gång som jämförde hiv med diabetes. Och det är väl en ganska bra tanke, på något sätt, att se hiv som en kronisk sjukdom ungefär som diabetes… Det är ett allvarligt tillstånd, man måste medicinera. Men det går att göra det, och förvänta sig ett långt liv.

Joakims berättelse

Joakim fick hiv när han var 24 år. Han trodde att han skulle bryta ihop, men så blev det inte. Familj och vänner stöttade honom. Joakim valde att vara öppen med sin hiv, och i relationer har det inte varit några större problem. Idag tänker han knappt alls på sin hiv.

Ophelias berättelse

Ophelia kommer från Zambia och fick hiv där. När hon som 24-åring fick diagnosen i Sverige trodde hon att hon snart skulle dö och började planera för en stilfull begravning. Idag är hon 50 år, har fött två barn utan hiv, mår bra och planerar istället för en bra ålderdom.